Den röda färgen är överskattad
Jag vet varken ut eller in.., för typ två,tre veckor sen så älskade jag mitt liv och jag kände mig för första gången på väldigt länge lyckan i kroppen.
Sen allt bajshelvetesjävlafamiljeliv tog slut så har jag inte kunnat känna lyckan.
Jag var så glad för att äntligen kunna le utan att veta att det var ett påklistrande lende, jag var också så glad för att jag och mamma äntligen började få en bättre relation med varandra.
Nu är det tre veckor sen.., mitt liv har bytt riktning och jag känner mig så kluven.
Jag frågar mig själv om vad det var för fel jag gjorde denhär gången? jag borde egentligen veta svaret eftersom att jag har gjort detta fel så många gånger innan och det har alltid slutat med att jag står ensam och känner mig som en idiot.
Efter hela historien med Max så borde jag ju ha lärt mig, men nej.., nu har misstaget återupprepat sig och jag är fortfarande idioten.
Förlåt mig
Jag vet inte ens varför jag skriver detta.., kanske för att jag tror, hoppas och vill att min prins ska läsa detta och komma och rädda mig från min misslycka och sedan lever vi i lyckans ljus!
Jag är helt knas. även om det skulle hända så skulle det säkert skita sig efter en månad för det är sån jag är. så fort jag börjar öppna mig så säger jag fel saker och min prins blir rädd och springer iväg med lyckan.
Det är väl tur att jag ska börja snacka med en psykolog till hösten.., trots att jag är väldigt skeptisk så antar jag att jag ändå måste ge det en ärlig chans.
Fast man kan ju fråga sig.., varför ska jag som på ytan inte ser ut att vara deprimerad gå till en psykolog och prata ut om larviga tonårsproblem?
Joo för att min skolsyster tycker att jag är deprimerad!!!!!! hmm, hon kanske har rätt.
Men ändå, när jag tänker efter så känns det inte som att jag borde ha något att vara deprimerad över! jag menar, jag bor i ett fint hus och har en mamma som älskar mig över allt annat..., hmm, varför dog farmor?
När jag kommer hem ifrån frankrike så ska jag försöka ställa allt tillrätta. hos mig själv, hos min familj och hos dig.
Även om du har tagit bort min lycka nu, så måste jag nog ge dethär tid så kanske jag har tillbaka min lycka...., någon gång i framtiden.
Den röda färgen som jag började känna har nu försvunnit.
Sen allt bajshelvetesjävlafamiljeliv tog slut så har jag inte kunnat känna lyckan.
Jag var så glad för att äntligen kunna le utan att veta att det var ett påklistrande lende, jag var också så glad för att jag och mamma äntligen började få en bättre relation med varandra.
Nu är det tre veckor sen.., mitt liv har bytt riktning och jag känner mig så kluven.
Jag frågar mig själv om vad det var för fel jag gjorde denhär gången? jag borde egentligen veta svaret eftersom att jag har gjort detta fel så många gånger innan och det har alltid slutat med att jag står ensam och känner mig som en idiot.
Efter hela historien med Max så borde jag ju ha lärt mig, men nej.., nu har misstaget återupprepat sig och jag är fortfarande idioten.
Förlåt mig
Jag vet inte ens varför jag skriver detta.., kanske för att jag tror, hoppas och vill att min prins ska läsa detta och komma och rädda mig från min misslycka och sedan lever vi i lyckans ljus!
Jag är helt knas. även om det skulle hända så skulle det säkert skita sig efter en månad för det är sån jag är. så fort jag börjar öppna mig så säger jag fel saker och min prins blir rädd och springer iväg med lyckan.
Det är väl tur att jag ska börja snacka med en psykolog till hösten.., trots att jag är väldigt skeptisk så antar jag att jag ändå måste ge det en ärlig chans.
Fast man kan ju fråga sig.., varför ska jag som på ytan inte ser ut att vara deprimerad gå till en psykolog och prata ut om larviga tonårsproblem?
Joo för att min skolsyster tycker att jag är deprimerad!!!!!! hmm, hon kanske har rätt.
Men ändå, när jag tänker efter så känns det inte som att jag borde ha något att vara deprimerad över! jag menar, jag bor i ett fint hus och har en mamma som älskar mig över allt annat..., hmm, varför dog farmor?
När jag kommer hem ifrån frankrike så ska jag försöka ställa allt tillrätta. hos mig själv, hos min familj och hos dig.
Även om du har tagit bort min lycka nu, så måste jag nog ge dethär tid så kanske jag har tillbaka min lycka...., någon gång i framtiden.
Den röda färgen som jag började känna har nu försvunnit.
Kommentarer
Trackback
