taxman

Oh ta mig tillbaka till alla fina stunder.
Mitt problemfyllda liv bara växer..., egentligen är det bara en massa skitsaker som jag går runt och oroar mig för hela tiden.
Jag kanske inte ska tycka synd om mig själv för innerst inne så vet jag att jag är rätt så lyckligt lottad., jag menar jag har tak över huvudet, får mat varje dag, fina kompisar och en mamma och syster som älskar mig.
Fast det är iofs bara sånnadär självklara grejer, bajs... Min önskan är att kunna höra tystnaden och känna lugnet när vinden sveper förbi, ska det vara så svårt?
Jag vill så mycket men samtidigt så lite, jag vill leva jag vill dö, jag vill känna lycka jag vill känna sorg.

Den 27:de är det tre år sedan, tre år sedan allt blev värre, tre år sedan familjelivet slogs i marken. Jag ska tända ett ljus.
Farmor, varför var du tvungen att dö? Kände du att du var klar med livet? Jag kan inte ens gråta över dig när jag skriver detta.
Jag får inte gråta för då är jag en svag och ynklig människa och det vill jag inte vara. Jag får inte vara en sån människa, pappa skulle aldrig bli stolt över mig då.

Mhö, jag är rädd för att alla ska lämna mig.
Jag är rädd för att drunkna i vattnet, jag är rädd för att bli en ynklig människa.

Hur avslutar man detta? är det okej om man bara säger hej då eller ska man kanske bara vända på klacken och gå? hehe det rimma, fniss
Lyckan finns lite överallt synd att jag bara får känna doften av den.


Hej då