min näsa är kall
När jag började blogga förra veckan så tänkte jag inte så mycket på vad jag ville skriva eller vad jag ville få ut till folket. Jag har fortfarande inte kommit på det. Just nu så är det bara så skönt att skriva varje kväll.
Så för att göra det klart för alla så kommer jag att skriva om mitt liv, dikter och knasiga saker som jag ibland råkar tänka på.
Idag tänkte jag skriva lite om att jag vill ha barn.
Jag är 18 år, 19 i januari och jag känner mig ibland riktigt mogen. Inte bara för att skaffa barn, mogen för livet i största allmänhet bara. Egentligen är jag nog lika dum och förvirrad som många andra ungdomar.
Okej, men åter till att jag villa ha barn.
Det var några veckor sedan dessa känslor väcktes till liv inom mig och nu så har de bara växt sig starkare och starkare. Den största anledningen till att känslorna har blivit så starka tror jag är att Sebastian, min pojkvän är i lumpen och det är en otroligt stor förändring i vårat förhållande.
Innan lumpen så var vi tillsammans varje dag och sov med varandra varje natt. Det har vi gjort sen vi blev tillsammans för ett år sedan, så förstår ni att det är en stor förändring?
Sen han ryckte in den 27 juli så har jag mått riktigt dåligt. Så dåligt att jag har gjort en del saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Anyways, nu när jag verkligen vill bli med barn och allt känns så rätt så vill inte Sebastian. Eller han vill och han har sagt att han känner sig redo både på det fysiska och psykiska planet, men inte på det praktiska planet.
Jag förstår honom, att skaffa ett barn är en stor livsförändring.
Jag vet att vi är för unga, jag vet att det kommer att bli svårt, jag vet att det är bättre att skaffa karriär först, jag vet att ett barn är en människa och inte en sak.., men trots att alla argument är emot mig så finns det ändå en känsla i mig som skriker att jag är redo och att Sebastian är den rätta att skaffa barn med!
Känslor ljuger väl inte, eller?
Som sagt, det är skönt att skriva av sig även om det kan bli lite hoppigt i texterna och så. Jag ska försöka bli bättre på att uttrycka mig i ord.
Så för att göra det klart för alla så kommer jag att skriva om mitt liv, dikter och knasiga saker som jag ibland råkar tänka på.
Idag tänkte jag skriva lite om att jag vill ha barn.
Jag är 18 år, 19 i januari och jag känner mig ibland riktigt mogen. Inte bara för att skaffa barn, mogen för livet i största allmänhet bara. Egentligen är jag nog lika dum och förvirrad som många andra ungdomar.
Okej, men åter till att jag villa ha barn.
Det var några veckor sedan dessa känslor väcktes till liv inom mig och nu så har de bara växt sig starkare och starkare. Den största anledningen till att känslorna har blivit så starka tror jag är att Sebastian, min pojkvän är i lumpen och det är en otroligt stor förändring i vårat förhållande.
Innan lumpen så var vi tillsammans varje dag och sov med varandra varje natt. Det har vi gjort sen vi blev tillsammans för ett år sedan, så förstår ni att det är en stor förändring?
Sen han ryckte in den 27 juli så har jag mått riktigt dåligt. Så dåligt att jag har gjort en del saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Anyways, nu när jag verkligen vill bli med barn och allt känns så rätt så vill inte Sebastian. Eller han vill och han har sagt att han känner sig redo både på det fysiska och psykiska planet, men inte på det praktiska planet.
Jag förstår honom, att skaffa ett barn är en stor livsförändring.
Jag vet att vi är för unga, jag vet att det kommer att bli svårt, jag vet att det är bättre att skaffa karriär först, jag vet att ett barn är en människa och inte en sak.., men trots att alla argument är emot mig så finns det ändå en känsla i mig som skriker att jag är redo och att Sebastian är den rätta att skaffa barn med!
Känslor ljuger väl inte, eller?
Som sagt, det är skönt att skriva av sig även om det kan bli lite hoppigt i texterna och så. Jag ska försöka bli bättre på att uttrycka mig i ord.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Eftersom ingen annan skriver och det ser ensamt utan med "kommentarer (0)" kan jag väl återigen bidra med en kommentar.
Känslor ljuger kanske inte i den stund de dyker upp och då är de väl sanna. Stämmer det dock på det stora hela och med andra känslor i spel så kanske det kan ifrågasättas om man skall tillförlita sig till en känsla. Du beskriver ju även själv hur dessa känslor uppkom efter att din pojkvän börjat göra lumpen. Kanske är det vist att se efter så att dessa känslor inte kom som ett resultat av saknad, att du får vara med honom igen när han återvänder hem.
Trackback
